I princip hela läsåret har en ond och äcklig förkylning förföljt mig. Jag har provat det mesta, men den ger sig bara inte. Varje gång jag har firat förkylningens död kommer det lömska vidret smygande tillbaka. Igår satte jag på mig alldeles för oväderanpassade kläder så att säga, det var ju faktiskt soligt på morgonen och att kolla ut genom fönstret och se om solen fortfarande sken slog mig inte, och vips så snorar och hostar jag idag. Sjuk på sommaren? Nej tack. Därför har jag hela dagen genomgått min avslappnande och bekväma mästerkur. Den är simpel och passar min natur perfekt. Det enda jag behöver göra är att luta mig tillbaka, äta mitt godis och njuta av en film medan jag retfullt vinkar adjö till förkylningen. Funkar perfekt för att bli tillfälligt frisk till kvällen då man kan roa sig kungligt. Idag har det alltså varit jag, min dator och åter min dator. Oslagbar kombination för dagar som dessa. Den lilla bristande detaljen att man för det mesta blir sjuk dagen efter kan vi ju hålla mellan dig och mig.
              

En chokladboll. Sköna människor. Mysig stämning. Det är min grundprincip för fikning. Existerar ordet fikning? Om inte så finns det nu. I timmar och åter timmar kan man sitta och prata oseriöst och seriöst medan man mumsar på något gott. Skitsnack med vännerna, en sysselsättning som nästan alltid funkar. Men det finns så mycket mer att göra än att prata bort tiden. Jag har upptäckt att detta med olika saker att göra när man fikar är ett outforskat område. Vad vi använde oss av idag var en burk godisklubbor och en pepparkaksgubbe från McDonalds.

Niki hade fyllt år dagen innan, ja jag är en stolt och betydande dag äldre än henne, och en av presenterna hon fick var en burk med klubbor som hon generöst bjöd mig och Alice på. Alla vet att det är roligt att leka med elden, och att äta klubbor och choklad inne på cafét när allt vi tre sammanlagt hade köpt var en Cola var ett stort nöje. Att hinna gömma klubban när någon ur personalen kom förbi blev snabbt en rolig lek. Allt eftersom kom vi på mer och mer kreativa sätt att lyckas med undansmugglingen. Vi körde på allt mellan att stoppa in hela klubban med pinnen och hela paketet i munnen, ni vet när den ligger på tvären och river upp ens tandkött medan man ser ut som en korkad hamster, och att oskyldigt sitta med ett glas i handen och förklä pinnen med ett sugrör så att det ser ut som om man dricker fast man i själva verket suger på sin klubba. Dock rekommenderar jag inte den första varianten, då den genererade i en hel den drägglande och det var skvatt omöjligt att få ut klubban på ett diskret och torrt sätt. Men det allra roligaste vi gjorde med klubborna var de smickrande pruttljuden man kunde få till om man sög in luft när man drog klubban åt sidan. Otroligt kul, och vi märkte snart att det var ett effektivt sätt att få den lilla mellanvåningen för oss själva. Ingen vågade slå sig ned i närheten av oss pruttande brudar.

Huvudaktiviteten och peaken på vår kreativa produktion var en film, på bekostnad av en pepparkaksgubbes många liv. När Shrek 3 kom kunde man få pepparkaksgubben i Happy Mealen, och här fick just den leksaken chansen att leva ut till fullo. Stackaren fick huvudrollen i våran lilla dokumentär om hur mycket som kan gå snett i ett pepparkakeliv. Han hoppade ned från Eifeltornet,  blev skjuten av maya-indianer, rövades bort av ett nässprayslock, fördes bort av ett ufo, slängdes ur ett flygplan, gick in i en lyktstolpe, slukades av en ondskefull grotta, slog sig i väggen, hängde sig med ett nyckelband och utsattes för ett brutalt kalsongryck. Det hela blev en väldigt intressant film som snart kommer finnas på ett facebook nära dig. Efter alla dessa attentat mot den oskyldiga Donkenleksaken fick vi lite dåligt samvete och beslutade oss för att någon gång göra en uppföljare som slutar med att han träffar en fru. Jag ser konceptet framför mig. Pepparkaka söker fru. En klockren succé.

Gott folk, ni behöver inte oroa er. Herr Pepparkaka finns fortfarande ibland oss och fick inga allvarliga skador av våran mordiska humor. Han är frisk och välmående och påväg mot nya äventyr. Brännas upp av en lavaflod? Skickas ut i en evig omloppsbana kring jorden? En pepparkakas liv är spännande.     

       

I fredags kväll gick jag och lade mig med det där speciella födelsedagspirret i magen. Med rofyllda tankar om presenter jag skulle få och tårta jag skulle äta somnade jag för att sedan till fågelkvitter och födelsedagssång väckas som sextonåring. Det var vad jag förväntade mig, men inledningen på den här födelsedagen blev helt annorlunda.

Efter en stunds barnsliga problem med att somna dagen innan man fyller år låg jag avslappnat och sov med huvudet nergosat i kudden. Mitt när jag drömde som oskyldigast väcktes jag abrubt av att någon ryckte tag i mig. Jag hann inte reagera och innan jag visste ordet av det blev jag nerstoppad i en säck. Jag hörde hur min kidnappares fotsteg smattrade i trapphuset när han i högt tempo rusade ner mot porten. Jag skumpade upp och ner i min fångenskap och försökte förstå vad det var som hände. Plötsligt kastades jag ur säcken och fann att jag hade blivit utslungad i baksätet på en bil. Fönstrena var svarta och det var avskärmat mellan baksätet och förarsätet. Mittemot mig satt två bredaxlade muskelknuttar med öronsnäckor och solglasögon. Varför denna hårda övervakning? De skräckinjagande typerna informerade mig kort om att vi skulle åka till en hemlig plats där jag skulle träffa en hemlig person för ett hemligt uppdrag och att jag skulle vara tyst hela resan. Och inga frågor. Jag hade tusen. Well, det kändes inte som de personerna man börjar kaxa med även om jag visste att jag skulle kunnat ta dem hur lätt som helst. Man vill ju inte ställa till en scen. Därför höll jag inne alla frågor och hoppades på att senare få klarhet i denna kidnappning som mer och mer började kännas som ett äventyr.

Hela bilfärden hade jag bjässarnas ögon på mig. Jag undrade om man skulle försöka starta en konversation men eftersom det inte gick att se ut genom bilfönstrena kunde vi inte prata om vädret, vilket är ett givet samtalsämne med främmande muskelberg, så allt prat fick utebli. Dessutom fick jag ju inte prata vilket gjorde det hela mycket svårare. Plötsligt bromsade bilen in och vi var tydligen framme. Jag fick kliva ur och kunde se att vi befann oss i en grotta med endast en dörr och den var absolut inte tillräckligt stor för en bil. Jag blev konfundersam. Men kommer en man med skägg och röd dräkt som jag inte ens känner och ger mig presenter varje vinter så kan väl bilar åka genom väggar. Logik. Med en tung och överlägsen hand tillhörande mina övervakare på vardera axel fördes jag till den enda dörren. Dörren öppnades med yttersta vaksamhet. Männen knuffade in mig och med en smäll stängdes jag in. Ensam. Det var lite läskigt.

Så tändes ljuset, och jag har aldrig sett något liknande i hela mitt liv. Hela rummet gnistrade och glimmade i glada färger och det myllrade av blommor på golvet och väggarna. En liten bäck porlade glatt längre in och små fåglar satt och sjöng i träden. Det var som att kastas in i en sagobok och se bliderna komma till liv. Det var så vackert att jag kunde inte göra annat än att skratta av förundran. Plötsligt prasslade det till i buskaget bredvid mig och jag hoppade förskräckt bort, men det var inget att vara rädd för. Ut ur busken kom en liten, liten farbror med skägg ner till marken. Han hade en käpp i handen och en luva som ständigt ramlade ner i ögonen på honom. Jag betrakade den livs levande sagofiguren som nu stod framför mig. Han sa åt mig att komma närmre och jag satte mig på huk för att hamna i samma höjd som honom. Så började han mumla ur skägget:
- Du undrar säkert vem jag är och varför du är här. Det är förståligt,  och om du nu lyssnar ska jag berätta varför.
Jag nickade ivrigt, nyfiken på vad denna lilla tomte hade att säga mig.
- Jag har varit med sedan innan din gammelgammelgammelgammelgammelgammelmormor ens var påtänkt, och min uppgift är att hjälpa sådana som dig. Du fyller sexton nu och som många andra i din ålder börjar du inse att det snart är dags att lämna fågelboet och bygga ett eget. Du blir skräckslagen när du förstår att det inte är långt kvar tills du helt själv måste ta ansvar för ditt liv. Du räknar åren tills du måste börja dra in egna pengar för att försörja dig och ser förskräckt att du snart är där bland jobb och allvar.
Hur kunde någon som knappt var över en meter läsa mina tankar så bra?
- Andas ut, kära du. Att gå och gräma sig över att bli vuxen är bara slöseri med energi. Visst är tanken på att alltid vara barn frestande, men det är inte helt fel att bli äldre heller. Vill du veta vad det bästa av allt är?
Ännu en gång nickade jag ivrigt.
- Du kommer aldrig växa upp. Du kommer alltid att vara barn innerst inne. Det spelar ingen roll om du sitter instängd på kontor framför datorn hela dagarna, eller är ute och spanar fåglar i naturen. Alla har vi varit barn någon gång, och sådant försvinner inte så lätt. Så andas ut. Du kommer alltid att vara barn.
Jag gav den lilla gubben en stor kram och tackade honom för allt. Det är tur att det finns små tomtar under jorden som fortfarande har koll på läget. Tomten följde mig till dörren och motvilligt lämnade jag min älskade sagovärld. Tillsammans med alla djuren vinkade han adjö och dörren stänges.

Hela resan hem satt jag och log för mig själv och tänkte på vad jag precis hade upplevt. När jag kom hem och bäddade ner mig för andra gången den kvällen var jag inte nervös alls. Det kanske inte är så illa att bli vuxen ändå.
 

Jag börjar känna små antydningar gånger två till att jag kanske lider upphöjt till fem en liten aning av konsekvenserna i kvadrat av mitt oplanerande... Okej cut the crap och erkänn. Jag har panik! Just denna speciella dag. Man har 364 dagar på sig att planera vad man ska hitta på, men det är alltid lika svårt. Samma frågor varje år. Vilka är i stan? Ska det vara stort eller litet? Utomhus eller inomhus? Middag eller heldag? Vilka ska få komma? Ta det lugnt eller planera aktiviteter? På dagen eller kanske efter sommaren när alla har kommit hem? Det här är Uppdrag Födelsedag.

Jag fyller år den 21 juni. När jag var liten tyckte jag att det var exeptionellt bra att fylla år under sommaren eftersom man då alltid skulle ha rätt ålder i rätt årskurs. Jag skulle alltså vara 10 år hela fyran precis som man "ska", 11 år hela femman och så vidare. Tänk så lätt livet var. Men nu, att fylla år på sommaren precis kring midsommarafton är bara dumt. Folk är nästan aldrig hemma, knappt jag själv. Alla har försvunnit ut i världens alla hörn för att njuta av sommarlovet och fira midsommar. Nitlott. I år har jag i alla fall kommit så långt att jag har bestämt med de som är hemma att vi ska fira min födelsedag tillsammans, men sen tar det stopp. Även om jag bitvis har en fantasi utan gränser har jag verkligen svårt för att komma på bra sysselsättningar, och när det kommer till min egen födelsedag har jag en sådan beslutsångest. Eller det är inte så att jag inte kan bestämma mig. Nej, jag har inte ens kommit fram till något att välja mellan. Min hjärna är helt blokerad när jag försöker tänka ut något lämpligt sätt att fira på. Alla de ovannämda frågorna svischar runt i min skalle om och om medan tiden rinner iväg. Panik!

Till nästa födelsedag ska jag börja planera månader innan istället för dagar innan.

Jag bara måste, jag bara måste.

Har ni tänkt på hur mycket dötid man har på en dag? Det jag tänker mest på är när man åker buss, tunnelbana, pendeltåg eller sköldpadda. Så mycket tid som försvinner bara genom att vänta på att komma fram. Nu ska vi inte bli mörkrädda och börja gå in på hur stor del av ens liv som man bara slösar bort. Nej, jag är en positiv människa. Jag undrar istället, hur kan man ta vara på den här tiden bäst? Många läser tidningen, eller kanske en bok. Andra lyssnar på musik medan vissa föredrar att bara kolla på världen som susar förbi utanför fönstret. Men tro mig, ni har aldrig någonsin varit i närheten av ett så bra sätt att ta vara på livets spillotid som detta. Jag säger bara Trolles Trafikskola.
                                                                                                    

Jag har ett problem. Ett allvarligt problem. Alla har vi hört talas om medelålderskris, men när var senaste gången man pratade om ungdomskris? Även om den inte är så omtalad så finns den, tro mig.

Egentligen har det nog pågått under en lång tid, men det var först den 10 juni som min rofyllda tillvaro förvandlades till allvarligt allvar. Adolf Fredriks musikklasser hade sedvanligt haft årets dans på gården tidigare den dagen, som sedan precis lika sedvanligt uppföljdes av vattenkrig i Tegnérlunden. So far, so good. Jag och mina vänner fick under extrem tidspress skynda hem till Cecilia för att byta kläder och sedan stressa vidare till Norrmalmstorg för ett snabbstopp på Donken. Med hamburgare och pommes frites spridande ljuvliga McDonaldsaromer trängde vi oss in på den smockade 47an som skulle ta oss till vårat mål. Grönan.

 Vi hade under våldsamma och traumatiska klassråd bestämt oss för att lägga de sista klasskassepengarna på Grönan och ett restaurangbesök. Idag var det alltså dags för skrik, köer och sockervadd. Fickpengar för dagen delades ut och de nyfrälsta barnen sprang iväg över nöjesfältet som lystes upp av solens gyllende strålar och lekte och skrattade hela, hela dagen. Visst är det så man kommer ihåg Grönan? Att oräkneliga gånger köa för berg och dalbanan och aldrig gå därifrån frivilligt. Det är Grönan för mig, eller rättare sagt var Grönan för mig. Jag såg fram emot en skojig dag av karusellåkande tills man spyr, men jag glömde att räkna in en ganska betydande faktor. Jag har blivit äldre. När detta fasansfulla faktum uppenbarade sig för mig fick jag panik. Grönan är helt enkelt inte lika kul som förut. Jag åkte inte ens slänggungan. När jag hade åkt det mesta en gång hade jag inget kvar att göra och gick hem. Vart är världen påväg?

Detta är inte det enda som har omskakat min existens de senaste dagarna. Samma dag som Grönan gick jag officiellt ut med att jag inte gillar godis lika superduperultramegagigaplasmahyperturbo-mycket som förut. Dessutom hade jag skolavslutning i torsdags vilket innebär att jag har gått ut grundskolan. Jag har alltså avklarat den obligatoriska skolgången! Hjälp. Men här kommer det absolut värsta. Jag har haft sommarlov i två dagar och kan inte slappna av alls för att jag har så lite att göra. Jag är rastlös för att jag inte har läxor och dans, hur hemskt är inte det? Sommarlov ska vara den ultimata befrielsen en ungdom kan tänka sig, så varför händer detta? Jag tror nästan jag kan se några gråa hårstrån.
                                        
                                                                                                                                     

Jag har aldrig varit med om så mycket trassel med flygresor som jag råkade ut för på vägen hem från Usa. Buss till Denver, flyg till Chicago, och där byte till flyg mot Stockholm. Det låter inte så svårt, men det skulle allt visa sig motsatsen. Det blev en fartfylld, omtumlande, oroväckande, äventyrlig, blöt och livshotande hemfärd. Nu, efter 11 veckor, har jag äntligen återvänt.

Det hela började den 2 mars. Trots min omåttliga trötthet denna alltför tidiga morgon lyckades jag ta mina väskor och hamna på bussen mot Denver. Hur det gick till förblir det största av mysterier. Väl på plats i bussen kunde jag luta mig mot fönstret och fortsätta göra det jag gör bäst, sova. Om jag hade vetat vad som komma skulle hade jag passat på att sova fem kvart i timmen istället för fyra.

Jag och resten av bussens passagerare väcktes när ett par ficklampor hotfullt sökte genom bussen. När mina ögon hade vant sig vid mörkret utanför lyckades jag en svartklädd man med solglasögon utanför bilen. Hans två kompanjoner med ficklamporna var klädda likadant. Min första tanke var: "Vilken idiot har solglasögon på sig när det är mörkt ute?" Sedan kom jag och tänka på Blues Brothers, och konstaterade att det var ett okej val som dessa mystiska män hade gjort. Min andra tanke hann jag inte ens tänka innan en av männen oförvarnat slet ur tanten bredvid mig ur bilen. Efter en blodig kamp med stickningar och ficklampor som jag iaktog med fasa fick en av de svartklädda tag i hennes ansikte och drog av det i med en enda rörelse. Det visade sig att denna till synes fredliga tant som endast suttit och stickat hela resan egentligen var en utomjording med onda planer om att ta över världen. Och jag som trodde att sånt bara hände i filmer.

Efter detta uppehåll fortsatte bussresan genom Colorados magnifika berglandskap, som nu började avslöjas av soluppgången. Plötsligt dundrade det till på busstaket, och sekunden senare var hela bussen begravd under ett stenras. Tråkigt. Precis innan jag började tänka tanken på att kanske, kanske fanns det en antydan om att hoppet började ta slut ställde sig en man i bakre delen av bussen upp och sade:
"Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning. "
Jag kände mig förvirrad. Räddningen var dock närmre än jag trodde. Platsen där bussen låg begravd visade sig vara en indiansk kyrkogård, och stammen som hade sett sina förfäder krossas under stenraset började minuterna efter olyckan försöka gräva fram dem igen. Den tacksamhet jag kände när jag för första gången på flera minuter, indianer är starka och effektiva, såg dagsljuset kan bara beskrivas med ett ord: "Awesome".
Förutom en död fågel på vägen hände det inte mycket mer och jag fick välförtjänt sova den sista biten.

Alla var väldigt lättade när vi fick lämna den olycksdrabbade bussen och bege oss till incheckningen. Men, vart låg incheckningen? Vi följde skyltarna, men upptäckte snart att vi bara gick runt i cirklar. Vi provade att gå tillbaka samma väg som vi kom, men det resulterade bara i fler cirklar, denna gång åt andra hållet dock. Plötsligt uppenbarade sig en skylt framför oss med texten: "Do NOT check this out." Fördummade av stress och vilseledande skyltning drog vi slutsatsen att om man inte skulle checka det ut, skulle man nog checka det in. Incheckningen var funnen! Vi följde den nya, utpekade vägen ner för en trappa. De ruttnande plankorna knarrade kusligt under fötterna, och sakta såg vi dagsljuset försvinna vid trappmynningen. Mörkret slöt sig kring oss, och det blev kallare och kallare. Något flög förbi mig med ett gastande skri och vingslagen träffade mig rakt i ansiktet. Försent gömde jag ansiktet i händerna och fick mig ett par skråmor på kinderna. Vi fortsatte våran skräckfärd genom den tunneln som trappan efter en lång vandring slutligen hade lett till. De nakna trädgrenarna tycktes sträcka sig efter oss och viska fula, fula ord. Likt ljuset i slutet av tunneln såg vi ett ljus i slutet av tunnel. Fyllda av lycka småsprang vi den lilla biten som återstod mellan oss och friheten. Vad vi trodde var friheten.
Vi närmade oss dörröppningen som hade gett upphov till ljuset, och tittade försiktigt in. Ett antal män som såg viktiga ut satt och lyssnade på en talande man, säkert viktigast av dem alla, som visade en väl genomtänkt plan för hur Usa skulle ta över världen. Det här var inte incheckningen, det var klart. Besvikna ryckte vi på axlarna och vände tillbaka.

Uppe på flygplatsen igen kom vi på den eminenta idén att fråga om vägen, vilket visade sig mycket givande. Till våran stora sorg visade det sig dock att planet hade lyft för flera dagar sen. Vad kan man säga? Tiden går snabbt när man har roligt. Vart alla dagar tog vägen på vår färd från Aspen till Denver är fortfarande en stor gåta, men Gud hade säkert en tanke bakom det hela. Som ni nog har märkt hade vi inte turen på våran sida under hemresan och nästa plan till Chicago gick inte förrän om en vecka.  Hur som helst, vi fick göra det bästa av situationen och köpte fyra nya biljetter till Chicago. Veckan i Denver var helt enkelt en bonus.

Snabbare än man kunde tro var det äntligen dags att lämna Denver. Väl på planet fick jag mig en välförtjänt sovstund som jag än idag tänker tillbaka på som en av de ljusare stunderna i mitt liv. Att få sova ostört hela vägen till Chicago är underskattat, och jag råder en go vänner, om ni någonsin får chansen så ta vara på den. I och med att vi hade missat vårat första plan så hade det planet som det var tänkt att vi skulle ta från Chicago hela vägen hem till Stockholm lyft för länge sedan. Vi var några dagar sena igen. Nu i efterhand tror jag mig se ett mönster här... Vi lyckades i alla fall boka in oss på en ny flight mot Stockholm, och hemma var nu efter ca 2 veckor endast några timmar bort. Vad skönt det skulle bli att få sova i sin egen säng igen! Nu var vi så nära, trodde jag. Den här gången fick vi falska förhoppningar i och med att planet lyfte enligt tidsplanen och färdades smärtfritt och ostört mot vårat älskade hemland. Då plötsligt började hela planet skaka. Allt bagage vräkte ut på passagerarna och började fara runt i takt med att planet dunsade upp och ned. Paniken bolmade upp när vi hörde en kraftig smäll och hela planet exploderade. Som en boll av brinnande skrot störtade vi ned mot Atlanten och en blöt och säker död. Mitt minne är lite suddigt just kring detta moment. Det sista jag kan minnas är hur jag och resten av passagerarna obönhörligt slungas i det iskalla vattnet. Avlägset hörde jag hur någon började nynna på en Celine Dion-låt som kändes oerhört bekant och av någon anledning fick jag associationer till stora isberg. Livet är ett mysterium. Allt blev svart.

När jag vaknade igen var den genomfrusna känslan jag haft tidigare som borta, och istället kände jag solens strålar värma mig. Väldigt varmt var det. Kanske lite övernaturligt varmt tänkte jag och insåg plötsligt att jag hade ett äpple i munnen. Jag såg mig panikslaget omkring och upptäckte att jag och min familj alla var fastbundna vid en lång, ranglig pinne som dinglade över en öppen eld. För en stund kände jag mig väldigt nöjd med mig själv för att ha listat ut varför det var så varmt. När jag sedan såg dessa indianmålade män med stora masker och höftskynken förändrades min syn på livet. Detta uppvärmningsförsök av min stelfrusna kropp var kanske inte så fredligt menat som jag oskyldigt hade trott. Jag såg att resten av min familj redan hade förstått det uppenbara och höll på att gnaga frenilt på knutarna som höll oss i ett järngrepp. Det verkade som det klokaste att göra så även jag började tugga för livet. Efter att ha fått loss händerna var det ingen match att knyta upp repen vid fötterna. Med en duns föll jag rakt ner i elden. Nu var jag definitivt uppvärmd. Mitt hår fattade eld, och mitt i den förvirringen som uppstod bland kannibalerna vid vår rymning hann jag släcka elden i vattnet innan någon hann fatta vad som hände. Det är därför mitt hår är så slitet nu, bara så att ni vet, och jag lovar att jag ska klippa mig snarast. När verkligheten väl kom ikapp kannibalerna skyndade de efter sina spjut och på det följde en mardrömsliknande jakt på liv och död. Eller det kanske bara är jag som har något emot att jagas av en stor hop män hungrande efter kött och veta att du är middagen? Vad vet jag? Tillslut kom min bror på vår räddning. Alla vet ju att kannibaler inte är kapabla till att klättra i träd, så därför kravlade vi oss snabbt upp i varsin palm så snart min bror kläckt sin idé. Missnöjda och hungriga försvann kannibalerna under ett obelåtet mummel.

Vi simmade sedan tillbaka till närmaste flygplats, vilket innebar tillbaka till Chicago, och den resan tog några dagar tror jag allt. Fast det är ju lite si och så med tidsuppfattningen efter traumatiska kannibalupplevelser. Det vet alla. Åter på flygplatsen köpte vi biljetter till nästa flight hem till Stockholm. Gud vad jag längtade efter min säng!

Förhoppningarna var inte höga när vi för andra gången satt på planet påväg till Stockholm. Det var väl egentligen ingen av oss som vågade hoppas på att resan skulle gå smärtfritt. Jag vill bara ta

Att rida sköldpadda var bland det roligaste på hela resan. Jag rekommenderar det starkt! Det är både mysigare och mer miljövänligt än att flyga. Dessutom fick jag se så mycket vatten att jag aldrig kommer bli törstig igen i hela mitt liv, och det är ekonomiskt. Det blev lite kallt om kvällarna, men vi fick varsin filt och en kopp varm choklad så egentligen ska jag inte klaga. Hur lång tid det tog att rida sköldpadda hela vägen från okänd punkt i Atlanten till Stockholm kan nog bara den som vet veta. Det enda jag är säker på är att jag nu lever och åter befinner mig på svensk mark.

Så vad har jag lärt mig av resan? Verkligheten kan vara overklig ibland. När du minst anar det kan någon citera Winston Churchill. Dra inte förhastade slutsatser när det gäller förvirrande skyltar, utan ta en stunds betänketid. Kannibaler vill oftast äta upp dig. Varje person förtjänar en chans, till och med Yngve visade sig ju vara hur gullig som helst. Men den största lärdomen av alla är nog:

Lita på sköldpaddor, inte på flygplan.

I 9 långa år, eller 10 om man räknar med den krävande 6-årstiden, har jag plågat mig upp på mornarna för att varje dag lika bittert hasta iväg till skolan. Idag kom jag på meningen med det hela. Vad som har gjort alla dessa år av förtvivlan värda något. Nu kommer skatteåterbäringen. Vi är äntligen äldst på skolan.

Som jag egentligen borde ha förväntat mig blev min klass tvungen att åka med åttor och sjuor i AF's Rommebuss nummer 3. Resan upp var ganska behaglig för en morgontrött person som jag. Visserligen satt jag och Mirre precis framför den hopfösta bunten av sjuor, men de höll sig snällt i bakgrunden. Alla distraherades slugt av Forrest Gump som rullade på mini-TVn samtidigt som bussen rullade på vägen. Slugt var ordet.

På vägen hem däremot. Jag trodde inte att årgången 94 var så illa däran. Det var verkligen dags att de lärde sig sin plats. Jag och mitt sällskap Mirre satt halvmosiga  efter en fantastisk skiddag och spirade av glädje. Då. En enveten lukt av vitlök ringlade sig mot oss och med ens var vi omringade. Vi kippade efter luft. Andetagen blev ansträngda. Det värkte i hela kroppen när  mina lungor fylldes med vitlökslukt. Paniken. Jag skyddade näsan med halsduken för att inte gå under helt i det illaluktande giftmolnet. När slutet var nära hade vi två val. Antingen skulle vi frätas sönder inifrån av vitlöken, eller så sa vi till den som åt. Vi valde det andra alternativet. Jag vände mig surt och överlägset om, på det där jag-är-äldst-på-skolan-så-ni-små-äckliga-pluttar-ska-fan-känna-respekt-sättet, och spände ögonen i bussens alla sjuor.
- Vem är det som äter något med vitlök?
- Det är han, sa en kille och pekade på kompisen bredvid.
Kompisen viftade lite med en macka och jag påpekade skarpt att det luktade piss. Han flinade respektlöst och fortsatte äta. Dessa sjuor måste sättas på plats, tänkte mitt hämndlystna sinne. Och jag skulle allt få min chans.

Självklart skulle det visas film även på hemvägen. Denna gång intresserade filmen mig inte alls. Jag och Mirre började istället lyssna på musik. Helt omedvetna om den växande spänningen i filmen och den totala tystnaden i resten av bussen sjöng vi med i varje sång. Uppenbarligen ville den mackätande sjuan tydligen se filmen istället för att höra på våran skönsång.
- Asså det är okej om ni håller käften, sa han och trodde sig vara någonting när några av hans kompisar skrattade medhållande.
- Och det var okej att du åt din vitlöksmacka, svarade vi, så det jämnar ut sig.
Med ett platssättande leende från både mig och Mirre vaknade våran vän upp ur sin drömvärld där han faktiskt hade haft något att säga till om. Sången fick fortsätta och förhoppningsvis vet sjuan sin plats i samhället nu. 

Slutligen, en liten snabbrepetition för våran älskade mackätare och alla som kan sympatisera med honom:
Du får äta hur många äckliga vitlöksmackor som helst, men om det stör mig ska du slänga den i närmsta papperskorg utan invändningar. Och jag får sjunga hur högt och störande jag vill, även om det inte passar just dig. Varför? För att jag är äldst på skolan.