Jag har ett problem. Ett allvarligt problem. Alla har vi hört talas om medelålderskris, men när var senaste gången man pratade om ungdomskris? Även om den inte är så omtalad så finns den, tro mig.

Egentligen har det nog pågått under en lång tid, men det var först den 10 juni som min rofyllda tillvaro förvandlades till allvarligt allvar. Adolf Fredriks musikklasser hade sedvanligt haft årets dans på gården tidigare den dagen, som sedan precis lika sedvanligt uppföljdes av vattenkrig i Tegnérlunden. So far, so good. Jag och mina vänner fick under extrem tidspress skynda hem till Cecilia för att byta kläder och sedan stressa vidare till Norrmalmstorg för ett snabbstopp på Donken. Med hamburgare och pommes frites spridande ljuvliga McDonaldsaromer trängde vi oss in på den smockade 47an som skulle ta oss till vårat mål. Grönan.

 Vi hade under våldsamma och traumatiska klassråd bestämt oss för att lägga de sista klasskassepengarna på Grönan och ett restaurangbesök. Idag var det alltså dags för skrik, köer och sockervadd. Fickpengar för dagen delades ut och de nyfrälsta barnen sprang iväg över nöjesfältet som lystes upp av solens gyllende strålar och lekte och skrattade hela, hela dagen. Visst är det så man kommer ihåg Grönan? Att oräkneliga gånger köa för berg och dalbanan och aldrig gå därifrån frivilligt. Det är Grönan för mig, eller rättare sagt var Grönan för mig. Jag såg fram emot en skojig dag av karusellåkande tills man spyr, men jag glömde att räkna in en ganska betydande faktor. Jag har blivit äldre. När detta fasansfulla faktum uppenbarade sig för mig fick jag panik. Grönan är helt enkelt inte lika kul som förut. Jag åkte inte ens slänggungan. När jag hade åkt det mesta en gång hade jag inget kvar att göra och gick hem. Vart är världen påväg?

Detta är inte det enda som har omskakat min existens de senaste dagarna. Samma dag som Grönan gick jag officiellt ut med att jag inte gillar godis lika superduperultramegagigaplasmahyperturbo-mycket som förut. Dessutom hade jag skolavslutning i torsdags vilket innebär att jag har gått ut grundskolan. Jag har alltså avklarat den obligatoriska skolgången! Hjälp. Men här kommer det absolut värsta. Jag har haft sommarlov i två dagar och kan inte slappna av alls för att jag har så lite att göra. Jag är rastlös för att jag inte har läxor och dans, hur hemskt är inte det? Sommarlov ska vara den ultimata befrielsen en ungdom kan tänka sig, så varför händer detta? Jag tror nästan jag kan se några gråa hårstrån.