I 9 långa år, eller 10 om man räknar med den krävande 6-årstiden, har jag plågat mig upp på mornarna för att varje dag lika bittert hasta iväg till skolan. Idag kom jag på meningen med det hela. Vad som har gjort alla dessa år av förtvivlan värda något. Nu kommer skatteåterbäringen. Vi är äntligen äldst på skolan.

Som jag egentligen borde ha förväntat mig blev min klass tvungen att åka med åttor och sjuor i AF's Rommebuss nummer 3. Resan upp var ganska behaglig för en morgontrött person som jag. Visserligen satt jag och Mirre precis framför den hopfösta bunten av sjuor, men de höll sig snällt i bakgrunden. Alla distraherades slugt av Forrest Gump som rullade på mini-TVn samtidigt som bussen rullade på vägen. Slugt var ordet.

På vägen hem däremot. Jag trodde inte att årgången 94 var så illa däran. Det var verkligen dags att de lärde sig sin plats. Jag och mitt sällskap Mirre satt halvmosiga  efter en fantastisk skiddag och spirade av glädje. Då. En enveten lukt av vitlök ringlade sig mot oss och med ens var vi omringade. Vi kippade efter luft. Andetagen blev ansträngda. Det värkte i hela kroppen när  mina lungor fylldes med vitlökslukt. Paniken. Jag skyddade näsan med halsduken för att inte gå under helt i det illaluktande giftmolnet. När slutet var nära hade vi två val. Antingen skulle vi frätas sönder inifrån av vitlöken, eller så sa vi till den som åt. Vi valde det andra alternativet. Jag vände mig surt och överlägset om, på det där jag-är-äldst-på-skolan-så-ni-små-äckliga-pluttar-ska-fan-känna-respekt-sättet, och spände ögonen i bussens alla sjuor.
- Vem är det som äter något med vitlök?
- Det är han, sa en kille och pekade på kompisen bredvid.
Kompisen viftade lite med en macka och jag påpekade skarpt att det luktade piss. Han flinade respektlöst och fortsatte äta. Dessa sjuor måste sättas på plats, tänkte mitt hämndlystna sinne. Och jag skulle allt få min chans.

Självklart skulle det visas film även på hemvägen. Denna gång intresserade filmen mig inte alls. Jag och Mirre började istället lyssna på musik. Helt omedvetna om den växande spänningen i filmen och den totala tystnaden i resten av bussen sjöng vi med i varje sång. Uppenbarligen ville den mackätande sjuan tydligen se filmen istället för att höra på våran skönsång.
- Asså det är okej om ni håller käften, sa han och trodde sig vara någonting när några av hans kompisar skrattade medhållande.
- Och det var okej att du åt din vitlöksmacka, svarade vi, så det jämnar ut sig.
Med ett platssättande leende från både mig och Mirre vaknade våran vän upp ur sin drömvärld där han faktiskt hade haft något att säga till om. Sången fick fortsätta och förhoppningsvis vet sjuan sin plats i samhället nu. 

Slutligen, en liten snabbrepetition för våran älskade mackätare och alla som kan sympatisera med honom:
Du får äta hur många äckliga vitlöksmackor som helst, men om det stör mig ska du slänga den i närmsta papperskorg utan invändningar. Och jag får sjunga hur högt och störande jag vill, även om det inte passar just dig. Varför? För att jag är äldst på skolan.