I fredags kväll gick jag och lade mig med det där speciella födelsedagspirret i magen. Med rofyllda tankar om presenter jag skulle få och tårta jag skulle äta somnade jag för att sedan till fågelkvitter och födelsedagssång väckas som sextonåring. Det var vad jag förväntade mig, men inledningen på den här födelsedagen blev helt annorlunda.

Efter en stunds barnsliga problem med att somna dagen innan man fyller år låg jag avslappnat och sov med huvudet nergosat i kudden. Mitt när jag drömde som oskyldigast väcktes jag abrubt av att någon ryckte tag i mig. Jag hann inte reagera och innan jag visste ordet av det blev jag nerstoppad i en säck. Jag hörde hur min kidnappares fotsteg smattrade i trapphuset när han i högt tempo rusade ner mot porten. Jag skumpade upp och ner i min fångenskap och försökte förstå vad det var som hände. Plötsligt kastades jag ur säcken och fann att jag hade blivit utslungad i baksätet på en bil. Fönstrena var svarta och det var avskärmat mellan baksätet och förarsätet. Mittemot mig satt två bredaxlade muskelknuttar med öronsnäckor och solglasögon. Varför denna hårda övervakning? De skräckinjagande typerna informerade mig kort om att vi skulle åka till en hemlig plats där jag skulle träffa en hemlig person för ett hemligt uppdrag och att jag skulle vara tyst hela resan. Och inga frågor. Jag hade tusen. Well, det kändes inte som de personerna man börjar kaxa med även om jag visste att jag skulle kunnat ta dem hur lätt som helst. Man vill ju inte ställa till en scen. Därför höll jag inne alla frågor och hoppades på att senare få klarhet i denna kidnappning som mer och mer började kännas som ett äventyr.

Hela bilfärden hade jag bjässarnas ögon på mig. Jag undrade om man skulle försöka starta en konversation men eftersom det inte gick att se ut genom bilfönstrena kunde vi inte prata om vädret, vilket är ett givet samtalsämne med främmande muskelberg, så allt prat fick utebli. Dessutom fick jag ju inte prata vilket gjorde det hela mycket svårare. Plötsligt bromsade bilen in och vi var tydligen framme. Jag fick kliva ur och kunde se att vi befann oss i en grotta med endast en dörr och den var absolut inte tillräckligt stor för en bil. Jag blev konfundersam. Men kommer en man med skägg och röd dräkt som jag inte ens känner och ger mig presenter varje vinter så kan väl bilar åka genom väggar. Logik. Med en tung och överlägsen hand tillhörande mina övervakare på vardera axel fördes jag till den enda dörren. Dörren öppnades med yttersta vaksamhet. Männen knuffade in mig och med en smäll stängdes jag in. Ensam. Det var lite läskigt.

Så tändes ljuset, och jag har aldrig sett något liknande i hela mitt liv. Hela rummet gnistrade och glimmade i glada färger och det myllrade av blommor på golvet och väggarna. En liten bäck porlade glatt längre in och små fåglar satt och sjöng i träden. Det var som att kastas in i en sagobok och se bliderna komma till liv. Det var så vackert att jag kunde inte göra annat än att skratta av förundran. Plötsligt prasslade det till i buskaget bredvid mig och jag hoppade förskräckt bort, men det var inget att vara rädd för. Ut ur busken kom en liten, liten farbror med skägg ner till marken. Han hade en käpp i handen och en luva som ständigt ramlade ner i ögonen på honom. Jag betrakade den livs levande sagofiguren som nu stod framför mig. Han sa åt mig att komma närmre och jag satte mig på huk för att hamna i samma höjd som honom. Så började han mumla ur skägget:
- Du undrar säkert vem jag är och varför du är här. Det är förståligt,  och om du nu lyssnar ska jag berätta varför.
Jag nickade ivrigt, nyfiken på vad denna lilla tomte hade att säga mig.
- Jag har varit med sedan innan din gammelgammelgammelgammelgammelgammelmormor ens var påtänkt, och min uppgift är att hjälpa sådana som dig. Du fyller sexton nu och som många andra i din ålder börjar du inse att det snart är dags att lämna fågelboet och bygga ett eget. Du blir skräckslagen när du förstår att det inte är långt kvar tills du helt själv måste ta ansvar för ditt liv. Du räknar åren tills du måste börja dra in egna pengar för att försörja dig och ser förskräckt att du snart är där bland jobb och allvar.
Hur kunde någon som knappt var över en meter läsa mina tankar så bra?
- Andas ut, kära du. Att gå och gräma sig över att bli vuxen är bara slöseri med energi. Visst är tanken på att alltid vara barn frestande, men det är inte helt fel att bli äldre heller. Vill du veta vad det bästa av allt är?
Ännu en gång nickade jag ivrigt.
- Du kommer aldrig växa upp. Du kommer alltid att vara barn innerst inne. Det spelar ingen roll om du sitter instängd på kontor framför datorn hela dagarna, eller är ute och spanar fåglar i naturen. Alla har vi varit barn någon gång, och sådant försvinner inte så lätt. Så andas ut. Du kommer alltid att vara barn.
Jag gav den lilla gubben en stor kram och tackade honom för allt. Det är tur att det finns små tomtar under jorden som fortfarande har koll på läget. Tomten följde mig till dörren och motvilligt lämnade jag min älskade sagovärld. Tillsammans med alla djuren vinkade han adjö och dörren stänges.

Hela resan hem satt jag och log för mig själv och tänkte på vad jag precis hade upplevt. När jag kom hem och bäddade ner mig för andra gången den kvällen var jag inte nervös alls. Det kanske inte är så illa att bli vuxen ändå.