Jag har aldrig varit med om så mycket trassel med flygresor som jag råkade ut för på vägen hem från Usa. Buss till Denver, flyg till Chicago, och där byte till flyg mot Stockholm. Det låter inte så svårt, men det skulle allt visa sig motsatsen. Det blev en fartfylld, omtumlande, oroväckande, äventyrlig, blöt och livshotande hemfärd. Nu, efter 11 veckor, har jag äntligen återvänt.

Det hela började den 2 mars. Trots min omåttliga trötthet denna alltför tidiga morgon lyckades jag ta mina väskor och hamna på bussen mot Denver. Hur det gick till förblir det största av mysterier. Väl på plats i bussen kunde jag luta mig mot fönstret och fortsätta göra det jag gör bäst, sova. Om jag hade vetat vad som komma skulle hade jag passat på att sova fem kvart i timmen istället för fyra.

Jag och resten av bussens passagerare väcktes när ett par ficklampor hotfullt sökte genom bussen. När mina ögon hade vant sig vid mörkret utanför lyckades jag en svartklädd man med solglasögon utanför bilen. Hans två kompanjoner med ficklamporna var klädda likadant. Min första tanke var: "Vilken idiot har solglasögon på sig när det är mörkt ute?" Sedan kom jag och tänka på Blues Brothers, och konstaterade att det var ett okej val som dessa mystiska män hade gjort. Min andra tanke hann jag inte ens tänka innan en av männen oförvarnat slet ur tanten bredvid mig ur bilen. Efter en blodig kamp med stickningar och ficklampor som jag iaktog med fasa fick en av de svartklädda tag i hennes ansikte och drog av det i med en enda rörelse. Det visade sig att denna till synes fredliga tant som endast suttit och stickat hela resan egentligen var en utomjording med onda planer om att ta över världen. Och jag som trodde att sånt bara hände i filmer.

Efter detta uppehåll fortsatte bussresan genom Colorados magnifika berglandskap, som nu började avslöjas av soluppgången. Plötsligt dundrade det till på busstaket, och sekunden senare var hela bussen begravd under ett stenras. Tråkigt. Precis innan jag började tänka tanken på att kanske, kanske fanns det en antydan om att hoppet började ta slut ställde sig en man i bakre delen av bussen upp och sade:
"Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning. "
Jag kände mig förvirrad. Räddningen var dock närmre än jag trodde. Platsen där bussen låg begravd visade sig vara en indiansk kyrkogård, och stammen som hade sett sina förfäder krossas under stenraset började minuterna efter olyckan försöka gräva fram dem igen. Den tacksamhet jag kände när jag för första gången på flera minuter, indianer är starka och effektiva, såg dagsljuset kan bara beskrivas med ett ord: "Awesome".
Förutom en död fågel på vägen hände det inte mycket mer och jag fick välförtjänt sova den sista biten.

Alla var väldigt lättade när vi fick lämna den olycksdrabbade bussen och bege oss till incheckningen. Men, vart låg incheckningen? Vi följde skyltarna, men upptäckte snart att vi bara gick runt i cirklar. Vi provade att gå tillbaka samma väg som vi kom, men det resulterade bara i fler cirklar, denna gång åt andra hållet dock. Plötsligt uppenbarade sig en skylt framför oss med texten: "Do NOT check this out." Fördummade av stress och vilseledande skyltning drog vi slutsatsen att om man inte skulle checka det ut, skulle man nog checka det in. Incheckningen var funnen! Vi följde den nya, utpekade vägen ner för en trappa. De ruttnande plankorna knarrade kusligt under fötterna, och sakta såg vi dagsljuset försvinna vid trappmynningen. Mörkret slöt sig kring oss, och det blev kallare och kallare. Något flög förbi mig med ett gastande skri och vingslagen träffade mig rakt i ansiktet. Försent gömde jag ansiktet i händerna och fick mig ett par skråmor på kinderna. Vi fortsatte våran skräckfärd genom den tunneln som trappan efter en lång vandring slutligen hade lett till. De nakna trädgrenarna tycktes sträcka sig efter oss och viska fula, fula ord. Likt ljuset i slutet av tunneln såg vi ett ljus i slutet av tunnel. Fyllda av lycka småsprang vi den lilla biten som återstod mellan oss och friheten. Vad vi trodde var friheten.
Vi närmade oss dörröppningen som hade gett upphov till ljuset, och tittade försiktigt in. Ett antal män som såg viktiga ut satt och lyssnade på en talande man, säkert viktigast av dem alla, som visade en väl genomtänkt plan för hur Usa skulle ta över världen. Det här var inte incheckningen, det var klart. Besvikna ryckte vi på axlarna och vände tillbaka.

Uppe på flygplatsen igen kom vi på den eminenta idén att fråga om vägen, vilket visade sig mycket givande. Till våran stora sorg visade det sig dock att planet hade lyft för flera dagar sen. Vad kan man säga? Tiden går snabbt när man har roligt. Vart alla dagar tog vägen på vår färd från Aspen till Denver är fortfarande en stor gåta, men Gud hade säkert en tanke bakom det hela. Som ni nog har märkt hade vi inte turen på våran sida under hemresan och nästa plan till Chicago gick inte förrän om en vecka.  Hur som helst, vi fick göra det bästa av situationen och köpte fyra nya biljetter till Chicago. Veckan i Denver var helt enkelt en bonus.

Snabbare än man kunde tro var det äntligen dags att lämna Denver. Väl på planet fick jag mig en välförtjänt sovstund som jag än idag tänker tillbaka på som en av de ljusare stunderna i mitt liv. Att få sova ostört hela vägen till Chicago är underskattat, och jag råder en go vänner, om ni någonsin får chansen så ta vara på den. I och med att vi hade missat vårat första plan så hade det planet som det var tänkt att vi skulle ta från Chicago hela vägen hem till Stockholm lyft för länge sedan. Vi var några dagar sena igen. Nu i efterhand tror jag mig se ett mönster här... Vi lyckades i alla fall boka in oss på en ny flight mot Stockholm, och hemma var nu efter ca 2 veckor endast några timmar bort. Vad skönt det skulle bli att få sova i sin egen säng igen! Nu var vi så nära, trodde jag. Den här gången fick vi falska förhoppningar i och med att planet lyfte enligt tidsplanen och färdades smärtfritt och ostört mot vårat älskade hemland. Då plötsligt började hela planet skaka. Allt bagage vräkte ut på passagerarna och började fara runt i takt med att planet dunsade upp och ned. Paniken bolmade upp när vi hörde en kraftig smäll och hela planet exploderade. Som en boll av brinnande skrot störtade vi ned mot Atlanten och en blöt och säker död. Mitt minne är lite suddigt just kring detta moment. Det sista jag kan minnas är hur jag och resten av passagerarna obönhörligt slungas i det iskalla vattnet. Avlägset hörde jag hur någon började nynna på en Celine Dion-låt som kändes oerhört bekant och av någon anledning fick jag associationer till stora isberg. Livet är ett mysterium. Allt blev svart.

När jag vaknade igen var den genomfrusna känslan jag haft tidigare som borta, och istället kände jag solens strålar värma mig. Väldigt varmt var det. Kanske lite övernaturligt varmt tänkte jag och insåg plötsligt att jag hade ett äpple i munnen. Jag såg mig panikslaget omkring och upptäckte att jag och min familj alla var fastbundna vid en lång, ranglig pinne som dinglade över en öppen eld. För en stund kände jag mig väldigt nöjd med mig själv för att ha listat ut varför det var så varmt. När jag sedan såg dessa indianmålade män med stora masker och höftskynken förändrades min syn på livet. Detta uppvärmningsförsök av min stelfrusna kropp var kanske inte så fredligt menat som jag oskyldigt hade trott. Jag såg att resten av min familj redan hade förstått det uppenbara och höll på att gnaga frenilt på knutarna som höll oss i ett järngrepp. Det verkade som det klokaste att göra så även jag började tugga för livet. Efter att ha fått loss händerna var det ingen match att knyta upp repen vid fötterna. Med en duns föll jag rakt ner i elden. Nu var jag definitivt uppvärmd. Mitt hår fattade eld, och mitt i den förvirringen som uppstod bland kannibalerna vid vår rymning hann jag släcka elden i vattnet innan någon hann fatta vad som hände. Det är därför mitt hår är så slitet nu, bara så att ni vet, och jag lovar att jag ska klippa mig snarast. När verkligheten väl kom ikapp kannibalerna skyndade de efter sina spjut och på det följde en mardrömsliknande jakt på liv och död. Eller det kanske bara är jag som har något emot att jagas av en stor hop män hungrande efter kött och veta att du är middagen? Vad vet jag? Tillslut kom min bror på vår räddning. Alla vet ju att kannibaler inte är kapabla till att klättra i träd, så därför kravlade vi oss snabbt upp i varsin palm så snart min bror kläckt sin idé. Missnöjda och hungriga försvann kannibalerna under ett obelåtet mummel.

Vi simmade sedan tillbaka till närmaste flygplats, vilket innebar tillbaka till Chicago, och den resan tog några dagar tror jag allt. Fast det är ju lite si och så med tidsuppfattningen efter traumatiska kannibalupplevelser. Det vet alla. Åter på flygplatsen köpte vi biljetter till nästa flight hem till Stockholm. Gud vad jag längtade efter min säng!

Förhoppningarna var inte höga när vi för andra gången satt på planet påväg till Stockholm. Det var väl egentligen ingen av oss som vågade hoppas på att resan skulle gå smärtfritt. Jag vill bara ta

tillfället i akt och be om ursäkt till alla som var med på det planet. Förlåt för att ni hamnade på samma plan som oss. Det var inte meningen, och vi ville bara väl. När vi ännu en gång befann oss i luften ovanför våran gamla, goda vän atlanten slog oturen till igen. Jag hann bara se något svischa förbi utanför rutan för att sedan skåda hur mitten av planet knögglades ihop när en jättelik, slemmig tentakel tog ett stadigt grepp om farkosten och drog oss ned mot vattnet. Alla verkade finna situationen extremt omtumlande och ovanlig, men jag var bara trött på att resan tog så lång tid. När vi för andra gången under hemfärden hamnade under vattenytan blev jag så rasande, så rasande. Jag ville verkligen hem till min säng, och nu skulle minsann ingen stoppa mig. Jag roffade åt mig en av syremaskerna som dinglade katastrofvarnande från taket och simmade ut genom dörren. Jag fick syn på vidundret, blåste upp mig rejält och knackade på monstrets axel. Jag berättade hela historien om våran misslyckade hemresa och bad monstret att släppa planet. Då började jättebläckfisken gråta. Det visade sig att Yngve, som han hette, var en mycket ensam bläckfisk och allt han egentligen ville var att få lite sällskap. Han förklarade tydligt att det inte var meningen att folk skulle ta illa upp. Yngve visade sig vara en riktigt trevlig prick och jag blev bara tvungen att stanna för en kopp te. Jag har aldrig känt en sådan connection med ett monster förut, och det var med tungt hjärta som jag skiljdes från min nyvunna vän. Yngve fixade sköldpaddetaxi åt alla på planet som kompensation för besväret, och jag lovade att skicka vykort så fort jag anlände till Stockholm.

Att rida sköldpadda var bland det roligaste på hela resan. Jag rekommenderar det starkt! Det är både mysigare och mer miljövänligt än att flyga. Dessutom fick jag se så mycket vatten att jag aldrig kommer bli törstig igen i hela mitt liv, och det är ekonomiskt. Det blev lite kallt om kvällarna, men vi fick varsin filt och en kopp varm choklad så egentligen ska jag inte klaga. Hur lång tid det tog att rida sköldpadda hela vägen från okänd punkt i Atlanten till Stockholm kan nog bara den som vet veta. Det enda jag är säker på är att jag nu lever och åter befinner mig på svensk mark.

Så vad har jag lärt mig av resan? Verkligheten kan vara overklig ibland. När du minst anar det kan någon citera Winston Churchill. Dra inte förhastade slutsatser när det gäller förvirrande skyltar, utan ta en stunds betänketid. Kannibaler vill oftast äta upp dig. Varje person förtjänar en chans, till och med Yngve visade sig ju vara hur gullig som helst. Men den största lärdomen av alla är nog:

Lita på sköldpaddor, inte på flygplan.