Idag var tiden kommen. Visst hade vi fått känna på det hela redan förra veckan, men nu var det på liv eller död. Klassen var 9A. Salen var nummer 104. Jag var sen.

En minut efter starttid rusade jag genom korridoren. Klackarna slogs mot golvet och det ensamma ljudet skvallrade om att jag redan borde vara på plats. Jag öppnade dörren och en pust av prov-ångest svepte över mig. Nu snackar vi inte vilken prov-ångest som helst. Nationella prov-ångest.
Eleverna var inte elever längre.  Det här var maskiner. Dessa elevmaskiner, som jag vanligtvis skulle kalla mina klasskamrater, hade alla ett och samma uppdrag. Att med sitt enda men ack så kraftfulla vapen, pennan, erövra provet. De robotliknande blickarna var alla fixerade på Annika, och de följde varje rörelse hon gjorde. Luften stannade för en sekund när hon lyfte provhögen och med säker hand började dela ut. Skriv tills fingrarna blöder-funktionen slogs på så snabbt provet damp ned på bänken framför var och en av maskinerna. Jag skådade med förfäran hur Annika kom närmare, bänk för bänk. Med ett dunder likt inget tidigare landade provet på min bänk. Med ett översittande lugn slog sig Annika ner längst fram i klassrummet.
Hökbevakning, aktiverad. Hökögon, aktiverade.

- Ni har en timme och tjugo minuter på er. Skriv.

Där gick startskottet. Trettio pennor började genast smattra av kreativitet och MVG-kvalitet.
Åttio minuter. Trettio elever. Ett prov. Det som återstår är att se hur många som kommer ut igen. Nationella proven har bara börjat. Klara sig den som kan.