So Long.
Ha det bra i Sverige!
Dansanta Naturvetare.
Fördomarna Som Infriades.
Misstag nummer ett. Redan i korridoren när jag såg den 50-åriga gubben med svarta, allvarliga glasögon och lång, tung rock närma sig kände jag lyssnaröronen slås ut av det tjutande "tråkighetsnivån är så hög att systemet kommer kollapsa om det utsätts för denna tortyr-alarmet". Ju närmare mannen kom desto mer falnade mitt intresse inför den kommande föreläsningen. Han hade en långtråkig och seriös uppsyn och alla fördomar som jag någonsin haft mot ingenjörer, vilka de nu är, infriades.
Misstag nummer två var hur Peder, som han hette, valde att introducera denna reklamlektion för KTH.
- Jag har inte förberett någonting jag ska säga, utan kommer låta lektionen utformas av era frågor.
Pausa. Spola tillbaka bandet. Jag måste lyssna en gång till. Japp, det var sant. Han sa det faktiskt. Att en femtonåring missbelåtet skakar på huvudet och suckar åt en 50-åring ska inte riktigt ske, inte i ett sammanhang som detta iallafall. Vems energi är det som ska dra den här lektionen? Om vi inte är intresserade eller knappt vet vad en civilingenjör är, då får vi alltså ingen information? Ursäkta om jag påpekar det, men dumt var ordet. Jag trodde att meningen med det hela var att vi skulle bli upplysta om vad KTH hade för utbildningar och vilken nytta man har av en examen därifrån. Förlåt om jag misstog mig. My bad.
Misstag nummer tre. Han påpekade det själv till och med. Peder jobbade som kommunikationskonsult, ett yrke rätt så ovanligt för en civilingenjör. Dessutom vet jag nu mer om vad än kommunikationskonsult gör än jag vet om KTH. Var det verkligen så det var tänkt? Om man ska lära någon läsa börjar man inte med att visa sin favoritbok. Det är till ingen nytta om den som bläddrar i boken inte förstår ett ord av vad som står skrivet.
Misstag nummer fyra skedde långt innan Peders lilla Af-besök. Nu snackar vi högre makter. Om KTH vill locka flera till att börja där, varför, varför, valde man då denna okarismatiska gamla gubbe som tog examens innan det ens var påtänkt att jag skulle vara påtänkt? En grå och stel man med portfölj och kontorsklädsel är inte rätt sätt att nå ut till femtonåringar. Är inte det uppenbart? Jag förväntade mig en kille runt 30-årsåldern med kanske 4-5 års erfarenhet av yrkeslivet. KTH lär ju ha förändrats en del sedan 1800-talet då våran stenåldersföreläsare pluggade senast. Varför ge oss en bild av vad högskolan har varit, istället för vad den är och kommer bli? Ta åt er, KTH!
På det här sättet kommer ni aldrig locka flera studenter. Efter den här föreläsningen är jag snarare steget längre bort från er värld av grådaskiga och allvarliga urtidsmänniskor. Eller är det inte så? Har jag fel? Well, prove me wrong.
Från Min Plats Högst Upp I Näringskedjan.
I 9 långa år, eller 10 om man räknar med den krävande 6-årstiden, har jag plågat mig upp på mornarna för att varje dag lika bittert hasta iväg till skolan. Idag kom jag på meningen med det hela. Vad som har gjort alla dessa år av förtvivlan värda något. Nu kommer skatteåterbäringen. Vi är äntligen äldst på skolan.
Som jag egentligen borde ha förväntat mig blev min klass tvungen att åka med åttor och sjuor i AF's Rommebuss nummer 3. Resan upp var ganska behaglig för en morgontrött person som jag. Visserligen satt jag och Mirre precis framför den hopfösta bunten av sjuor, men de höll sig snällt i bakgrunden. Alla distraherades slugt av Forrest Gump som rullade på mini-TVn samtidigt som bussen rullade på vägen. Slugt var ordet.
På vägen hem däremot. Jag trodde inte att årgången 94 var så illa däran. Det var verkligen dags att de lärde sig sin plats. Jag och mitt sällskap Mirre satt halvmosiga efter en fantastisk skiddag och spirade av glädje. Då. En enveten lukt av vitlök ringlade sig mot oss och med ens var vi omringade. Vi kippade efter luft. Andetagen blev ansträngda. Det värkte i hela kroppen när mina lungor fylldes med vitlökslukt. Paniken. Jag skyddade näsan med halsduken för att inte gå under helt i det illaluktande giftmolnet. När slutet var nära hade vi två val. Antingen skulle vi frätas sönder inifrån av vitlöken, eller så sa vi till den som åt. Vi valde det andra alternativet. Jag vände mig surt och överlägset om, på det där jag-är-äldst-på-skolan-så-ni-små-äckliga-pluttar-ska-fan-känna-respekt-sättet, och spände ögonen i bussens alla sjuor.
- Vem är det som äter något med vitlök?
- Det är han, sa en kille och pekade på kompisen bredvid.
Kompisen viftade lite med en macka och jag påpekade skarpt att det luktade piss. Han flinade respektlöst och fortsatte äta. Dessa sjuor måste sättas på plats, tänkte mitt hämndlystna sinne. Och jag skulle allt få min chans.
Självklart skulle det visas film även på hemvägen. Denna gång intresserade filmen mig inte alls. Jag och Mirre började istället lyssna på musik. Helt omedvetna om den växande spänningen i filmen och den totala tystnaden i resten av bussen sjöng vi med i varje sång. Uppenbarligen ville den mackätande sjuan tydligen se filmen istället för att höra på våran skönsång.
- Asså det är okej om ni håller käften, sa han och trodde sig vara någonting när några av hans kompisar skrattade medhållande.
- Och det var okej att du åt din vitlöksmacka, svarade vi, så det jämnar ut sig.
Med ett platssättande leende från både mig och Mirre vaknade våran vän upp ur sin drömvärld där han faktiskt hade haft något att säga till om. Sången fick fortsätta och förhoppningsvis vet sjuan sin plats i samhället nu.
Slutligen, en liten snabbrepetition för våran älskade mackätare och alla som kan sympatisera med honom:
Du får äta hur många äckliga vitlöksmackor som helst, men om det stör mig ska du slänga den i närmsta papperskorg utan invändningar. Och jag får sjunga hur högt och störande jag vill, även om det inte passar just dig. Varför? För att jag är äldst på skolan.
Till Oändligheten Och Vidare, Mot Romme.
Du sover bort en tredjedel av ditt liv. Man är helt enkelt skapt till att sova. Jag är skapt till att sova. Speciellt klockan kvart i sju, på morgonen. Imorgon blir det dock systemrubbning på hög nivå. Innan Nrj in the morning. Innan bussarna har börjat komma försent. När våran stad fortfarande är dränkt i mörker. När alla med en gnutta vett i skallen sover ska jag, med skidorna över axel och en alldeles för tungpjäxbag i handen, infinna mig på skolgården för att kort efter det påbörja den långa resan. Äntligen är det dags att åka till Romme.
Godiset är köpt och nedpackat. Ipoden är laddad. Skidkläderna är prydligt ihopvikta i en hög på golvet. Okej, det sista var en lögn. Jag har inte vikt mina kläder, men jag har med stor eftertanke lagt dem i en välorganiserat oorganiserad hög. Det enda hindret mellan mig och skidbackarna nu är bussresan. Den kan bli himmelsk. Den kan bli värre än Xerxes fysiklektioner, och tro mig alla ni oinsatta, det är illa. Allt beror på vilka man hamnar med i bussen. Idag har jag hört två rykten om vilket sällskap A-klassen ska få på bussen. Antingen blir det 9B och 9E, eller så, ve och fasa, får vi njuta av 8A's och 7C's underbara sällskap. Det är nog ganska uppenbart vilka som skulle ge mig klaustrofobi. För att inte nämna skrämma iväg minsta möjlighet att jag kommer sätta mig på en buss igen, någonsin. Men som sagt, det är bara rykten. Jag hoppas på det bästa. Mitt morgonhumör är väldigt sprött och minsta lilla kan förstöra en hel dag. Tills tiden är inne ska jag göra allt som står i min makt för att få mina drömmar uppfyllda. Allt förutom sjuor, snälla.
Jag inväntar 22:22.
Ett Liv Efter Detta.
- Förlåt mig, ty jag har syndat. Jag har inte uppdaterat bloggen på en hel vecka. Jag har tänkt tanken, men sedan gömt den långt in i de dammigaste av skrymlsen i min simpla hjärna. Jag borde ha dammat av tanken, tagit fram
den och gjort något av saken. Men varje gång jag har haft tiden till att skriva har dammet ostört fått samla sig på bloggen. Vi snackar inte dammråttor längre, vi snackar dammcivilisationer! Ack, mitt sinne är ytterst tyngt av mina misstag och felprioriteringar i livet. Jag har känt mig så vilsen. Min väg till blogg.se har varit dold av en ogenomtränglig dimmur. Hur skulle jag då kunna hitta rätt? Ingen har hjälpt mig på vägen. Lika ensam som en ensam myra har jag fumlat mig fram i dimman, förgäves. Jag har snavat på rötter, stenar, stubbar. Det har varit svårt. Nu när bloggen står på randen av utrotelse vänder jag mig till dig. Jag vet att den synd jag har begått är snudd på oförlåtlig, så säg mig fader, vad ska jag ta mig till?
- Gud är en man av förlåtelse. För att ställa allting tillrätta bör du skriva ett nytt inlägg.
- Så min plats i himmelen är kvar, även om jag har brutit mot Systemet?
- Nämn det inte så högt. Skriv istället.
- "Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på internet."
Jag förstår att diskussionen om mitt långa och mystiska försvinnande på blogghimlen ohotat har varit det hetaste samtalsämnet från Kiruna till Stureplan. Sansa eder, jag har återvänt! Slutsatsen om ett bloggdödsfall har säkerligen dragits, men vem tror inte på spöken och ett liv efter detta? Här har ni ett återuppstått bevis.
Follow the flow, to heaven and back.
Det Nationella Helvetet.
En minut efter starttid rusade jag genom korridoren. Klackarna slogs mot golvet och det ensamma ljudet skvallrade om att jag redan borde vara på plats. Jag öppnade dörren och en pust av prov-ångest svepte över mig. Nu snackar vi inte vilken prov-ångest som helst. Nationella prov-ångest.
Eleverna var inte elever längre. Det här var maskiner. Dessa elevmaskiner, som jag vanligtvis skulle kalla mina klasskamrater, hade alla ett och samma uppdrag. Att med sitt enda men ack så kraftfulla vapen, pennan, erövra provet. De robotliknande blickarna var alla fixerade på Annika, och de följde varje rörelse hon gjorde. Luften stannade för en sekund när hon lyfte provhögen och med säker hand började dela ut. Skriv tills fingrarna blöder-funktionen slogs på så snabbt provet damp ned på bänken framför var och en av maskinerna. Jag skådade med förfäran hur Annika kom närmare, bänk för bänk. Med ett dunder likt inget tidigare landade provet på min bänk. Med ett översittande lugn slog sig Annika ner längst fram i klassrummet.
Hökbevakning, aktiverad. Hökögon, aktiverade.
- Ni har en timme och tjugo minuter på er. Skriv.
Där gick startskottet. Trettio pennor började genast smattra av kreativitet och MVG-kvalitet.
Åttio minuter. Trettio elever. Ett prov. Det som återstår är att se hur många som kommer ut igen. Nationella proven har bara börjat. Klara sig den som kan.
Misshandla Inte Våren.
I torsdags konstaterade jag glatt att årets vinter kunde klassas som en misslyckad vinter. Slut, punkt, finito. Tills igår kväll. Jag hade bråttom och skulle precis flänga ut genom dörren när jag gjorde den fasliga upptäckten att snön yrde onådigt utanför fönstret. Mitt hjärta brast i bitar, eller ja, iallafall mitt klädval. Det var till att byta kläder snabbt, för att sedan bege sig ut mot en säker död.
Missuppfatta mig nu inte. Jag gillar snö, i december. En bit in i januari går väl också bra. Men för att snö ska vara till någon nytta alls ska den vara vit och inte smälta bort sekunden efter att snöflingan nuddat marken. Kära stockholmare, jag är ledsen att meddela detta, men let's face it. Det händer inte. Den enda snön som finns kvar i stan är grå och slaskig. Man tvingas hoppa över kilometerlånga pölar av smält snö. När bilarna kör förbi gäller det att ha turen på sin sida för att inte sköljar bort av slaskvågen som kastas över en. Att gå där med snön piskandes i ansiktet är helt enkelt inte värt det. Det enda du får tillbaka är ett grått och äckligt Stockholm, och håret ser ut efteråt ska jag inte ens nämna.
Ska det vara vinter ska det vara det på riktigt. Annars får vädergudarna sluta försena den inkommande våren. Jag är upprörd.
Denna misserabla söndag började alltså vit, men slutade i katastrofalt slask. Och vädret var inte det enda som gick åt pipan idag. Nej, ack vilken hård dag jag har haft! Dagen började fridfullt med att jag vaknade. Dock blev friden kortvarig när jag upptäckte att jag om 30 minuter skulle vara påväg till dansen. Faktor nummer ett: Stressig morgon. Mot alla odds lyckades jag ändå hinna i tid till ett lärartomt Kühler. En halvtimme in på danslektionen var stämningen i gruppen allt annat än munter efter att, för andra gången den här terminen, inte fått någon lektion. Ett klagosamtal till Eva senare gick alla hem. Så, faktor nummer två: inställd street. Faktor nummer ett var alltså förgäves. Jag försökte iallafall ta tillfället i akt och bestämde mig för att ta en sväng förbi Cal. Vi gjorde goda och välbehövda pannkakor som vi mumsade i oss innan vi slog oss ned framför teven för att kolla på Election. Dock insåg vi snopet att filmen hade ersatts med VM i bandy. Faktor nummer tre: Brutalt krossade filmtittardrömmar. Är det så få som kollar på bandy-VM att de måste lura folk att kolla på det?
Det är en ond värld vi lever i.
Nu Är Polsteken Bränd.
Dessa ondskefulla planer började växa igår när jag och ganska många till åt middag på King Tan. Det hela handlar som simplast om att ställa saker och ting till rätta, med en klackspark och glimten i ögat. Jag måste säga att det här genialiska resultatet av sammanslagna hjärnor ute efter hämnd är snudd på perfekt. Dock kan jag inte läcka fler detaljer, med risk för att denna ljuva plan ska falla sönder. Men på söndag, är du denna speciella person som har gjort något visst mot en av mina vänner? Beware!
King Tan är inspirerande.
Ni som var med vet vad jag pratar om, och våga inte banga.
